Tonårsfeminister - jag beundrar er!

Jag läste en artikel i HS om Minja Koskela och började undra över samma sak jag undrat tidigare:

Vad är den största orsaken till att vissa ungdomar (/ flickor?) lyckas luska ut att det finns ett patriarkat medan vissa (jag) bara tycker att "de nu bara e så för att.. nå, de nu bara e"? 

Minja beskriver att hon var kompis med killarna men ändå aldrig riktigt en av dem. Detta var första steget i jakten på den osynliga makten som tycktes göra så att flickor alltid drog det kortare strået.

Jag var också alltid kompis med killarna och aldrig riktigt en av dem. Men jag tänkte aldrig något mer om den saken. Tänkte inte att det var rätt, tänkte inte att det var fel - tänkte bara att "såhär är det". Men varför?

Var det för att min pappa tjänade mera pengar än min mamma? För att hon lagade mat, diskade disk, och bykade byk? För att min pappa tycker om att fundera högt huruvida "dendär som kör dåligt på filen brevid är en kvinna"? För att min professor på universitetet sa att kvinnor har mjuka värden och är mjuka i huvudet och inte tänker tillräckligt skarpt för att kunna vara vetenskapsmän ("ja men ni hör ju på ordet att det bara gäller MÄN")?

Var det för att förortsskolorna inte var tillräckligt progessiva i sitt tänkande utan nöjde sig med att konstatera att kvinnorna i Finland fick rösträtt 1903, genast (nåja..) efter Sverige, Nya Zeeland och Australien (eller hur var det med Aboriginerna egentligen?!) och att vi har det fint och jämställt? För att matteläraren aldrig gick igenom något en gång till om en tjej bad om det, eftersom "flickor ändå i allmänhet har svårare med siffror än pojkar. Men ni kanske sjunger bättre! Fast de bäst betalda musikerna i världen är män, glöm inte det innan ni springer ut och ska göra musikerkarriär."?

Som 18-åring skulle jag inte ha kunnat förklara åt någon vad feminism är, än mindre förtydliga begreppet patriarkat. Knappast som 28-åring heller. Nu vid 32 kanske det lyckas lite bättre.

Tonårsfeminister - jag beundrar er! Stå på er och sprid meddelandet åt dem som låter sig förtryckas. Stötta varandra och var starka tillsammans! 

Varje människa som inser att jämställdheten inte existerar i den mån som vi hoppas och tror är en ytterligare individ som kan hjälpa jämställdheten ta ett stort kliv åt hållet där vi hoppas att den skall vara.

Publicerad 01.12.2017 kl. 15:11

Dags att bryta tystnaden

#MeToo har gjort det.

#DammenBrister har gjort det.

Moa Hjelmer har gjort det.

 

De har brutit tystnaden.

 

Dags för mig att göra det här på bloggen; dags att bryta tystnaden.

 

 

Det har gått alltför många månader med tystnad på bloggen.

Alltför många gånger jag panikrakat benen innan jag begett mig till simhallen (har ju inte viljat vara något håräckel).

Alltför många kolleger i höga positioner jag låtit prata om kvinnor som om de vore barnproducerande extensioner till dammsugaren eller spisen.

Alltför många “höga klackar vore lite femininare hörru” och “polotröjor är ju inte det sexigaste, vet du väl” i min arbetsmiljö.

 

Jag har läst “Det enda könet” av Katrine Kielos.

Jag har förfärat mig åt vidriga Tweets av USA:s president.

Jag har funderat över varför jag inte vågar säga ifrån modigare, varken på internet eller i det riktiga livet. 

 

Jag funderar mycket över varför jag inte vågat berätta om min egna MeToo-erfarenhet åt nästintill någon. Inte åt min syster. Inte åt min mamma. Jag kanske bara inte orkar? Kanske jag inte vill prata om det? Inte vill se dem ledsna?

Jag vet inte. Det är tungt ännu efter flera år.

Men det finns många fina människor som delat med sig. De har brutit tystnaden.

Publicerad 01.12.2017 kl. 12:57

Böcker som öppnat mina ögon litegrann

I jakten på min inre feminist läste jag flera böcker. Tyvärr upplevde jag många som lite för predikande, som nästan gav avsmak för det hela. Tur att det fanns en hel del välskrivet också:

 

The Vagenda - Media, sexism, hur media talar till kvinnor.

How to be a woman - Hur författaren Caitlin Moran själv blev feminist. Som ståuppkomik i bokform. Helt klart fem stjärnor! När någon försöker lika feminism med misandri skall man läsa åt hen ur denna bok.

Bad Feminist - En till anekdot-/essäsamling om hur författaren (Roxane Gay denna gång) blev feminist. Eller varför hon anser sig vara en "dålig feminist".

 

Publicerad 08.05.2017 kl. 15:34

När han är feminist och du inte fattar

För ungefär ett år sedan satt jag och bråkade med min pojkvän. Han hade precis sagt åt mig att han var feminist och jag var arg. "Hatar du digsjälv?" undrade jag. "Varför vill någon identifiera sig med något så korkat som feminism?!"

 

Jag ger honom all credd i världen för det tålamod han hade då han lugnt förklarade för mig vad feminism handlade om. Jag ger migsjälv ingen credd för hur jag kontrade varendaste ett av hans argument med att jag får jobba och rösta och klä mig hur jag vill och att jag inget annat behöver och att man inte ska försöka se problem där det inga problem finns.

 

Samtidigt hade jag en tvättäkta misogynist till boss, fick ofta höra att min lika erfarna manliga kollega fick ansvara för de nya projekten eftersom 'kvinnor nu bara är svagare och sämre på att ta ansvar' och dessutom hade jag hört om hur mycket skit andra kvinnor tidigare fått ta på samma arbetsplats (med följden att de slutade och gladeligen började jobba hos diverse konkurrenter istället). Men allt detta bortförklarade jag med rättvisa. Eller kanske "rättvisa". Jag förklarade för min pojkvän att det var mer än rätt att det rent fysiologiskt sett svagare och mer hormonstinna könet skulle behandlas därefter. Att vi kanske förtjänade att bli kallade svaga eftersom vi är det. Att vi kanske inte ska få så mycket lön för att vår eventuella moderskapsledighet kostar samhället skjortan och lite till. Och. Så. Vidare.

 

Det var inget vackert bråk, och jag blev inte konverterad till feminist eller ens egalitarian. Men uppenbarligen så var det ett litet frö som blev sått och ett år senare sitter jag och jublar att Helsingfors har fått ett mandat i stadsfullmäktige i Helsingfors.

Publicerad 10.04.2017 kl. 16:44

"Hon har mens och måste gå hem"

En hel del av allt det jobbiga som har hänt mig är säkert delvis pga att motparten redan i sig är en jobbig person men säkert delvis också för att jag helt enkelt inte har kunnat stå på mig. Kanske till och med till en viss grad tyckt att kvinnor ska behandlas lite annorlunda. Inte radikalt, men lite. Vi är ju annorlunda än män, rent fysiologiskt sett. Men att detta inte är nån riktig orsak att behandla oss på ett orättvist sätt hade jag inte reflekterat över.

 

Hur som helst så hände det en gång att jag kom till jobbet och mådde risigt. Kände som att jag höll på att bli sjuk. Hade inte sovit ordentligt på hela natten. Visste inte om jag hade feber eller magsjuka. Men jag hade inte mens.

 

Eftersom mitt skift började innan solen gick upp tyckte jag det var bäst att gå till jobbet i alla fall. Jag gick direkt till en kollega som stod över mig i hierarkin och sa att han kanske måste hitta nån annan som kan hoppa in i stället för mig, att jag mår dåligt. (Jag sa inte att jag inte hade mens, för jag tyckte inte det var relevant.)

 

Han verkade förstående. Med lite efterklokhet kan man säga att han bara lekte förstående. Han började ringa runt och hittade till slut en som kunde stunta. När mitt substitut anlände till jobbet stod min äldre kollega framför näsan på mig och deklarerade att jag måste gå hem för att jag har mens, är gråtig och i riskzonen för att få hormonala raseriutbrott. Där satt jag, helt paff, och vittnade hur de började diskutera hur orättvist det är att kvinnor bara kan komma till jobbet och ryta "JAG BLÖDER OCH ÄR LEDSEN, LÅT MIG GÅ HEM!", hur män också borde få ta några lediga dagar varje månad bara för att få ligga hemma och kolla på Netflix och äta choklad. 

 

Men jag hade ju inte ens mens! 

 

Mumlande sa ja nåt om feber och magsjuka och att det inte alls handlade om nåt som enbart drabbade kvinnor och att jag inte vill smitta nån. Men absurt nog så stod de två där och såg sarkastiskt medlidande på mig och förklarade att jag nog kan gå hem nu och njuta av privilegiet jag som kvinna har. 

 

"Men nästa gång kanske du kan meddela någon dag i förväg så att vi kan fixa nån till vårt team som inte är en hormonkatastrof och måste stoppa läckan i det enda hålet som kvinnor ens borde får ha".

 

Varför jag inte gick till min förman vet jag inte. Kanske jag skämdes.

Publicerad 08.04.2017 kl. 11:12

När han inte ville veta vad som fanns bakom trosorna

Tänk dig situationen där kläderna försvinner och du vet att du snart får en naken kropp emot dig. Det pirrar överallt. Även bakom trosorna, och det är dit han, din f*ckboy, böjer sig. Du känner andedräkten mot magen och låren. Det blir vått.

Sen hörs det liksom detdär scratch-ljudet av en vinyl som hoppat snett, då han med en blandning av asgarv och äckel nästintill skriker "NÄMEN VA E DEHÄR?!"

Det är ett fjun. Lite utanför bikinilinjen. Den väntar på att bli bortvaxad i övermorgon och sitter därför kvar.

"Nej men... alltså usch... de trodde ja int om dig! Ja trodde du respektera dig själv mer än så... trodde du respektera MIG mer än så!" utbrister han och blundar hårt samtidigt som han deklarerar att han inte klarar av att ens tänka på vad som finns bakom trosorna.

Medan jag både är skamsen, ledsen, arg och besviken får jag inte fram några ord. En del av mig vill skuffa bort honom. En annan del vill dra honom till mig och visa vad jag går för sexuellt. Stammar tillslut något om att jag inte skall vaxas förrän om någon dag, men istället för att få mina synder förlåtna, kommer det mer förbannelse:

"MEN DÅ SKA DU VÄL INTE FÖRSÖKA BLI KN*LL*D AV MIG IDAG DÅ!!!"

Han går in i ett annat rum. Jämrar sig och förklarar sina äcklekänslor åt väggarna. Kommer sedan tillbaka och tycker att jag skall gottgöra att jag lurat honom.

När jag med bar överkropp och påklädd nedre kropp har tillfredsställt honom blir jag nästintill utslängd.

Jag går hem. Jag ringer och bokar om min vaxning redan till följande morgon. Sedan smsar jag honom om detta, men får inget svar.

Nu, flera år senare, är jag bara förbannad. Vem fick mig att tro att allt detta var okej, att detta var hur jag skulle reagera för att vara en "värdig kvinna"?

Jag skäms fortfarande.

Publicerad 05.04.2017 kl. 12:09

Svag tjej med rosa joggingskor

En kille skrattade åt mitt könshår.

Min boss kallade mig svag för att jag är kvinna.

En kollega vägrade jobba med mig eftersom kvinnor är ostabila. (Och han fick som han ville.)

En vägrade ha sex med mig om jag inte dränkte mig i parfym och sminkande mig precis innan.

Jag blev påtvingad rosa joggingskor i butiken fastän de blå hade de egenskaper jag behövde för att kunna springa smärtfritt.

 

Och allt detta tyckte jag var okej. 

 

Jag skämdes. Jag önskade jag istället fötts som kille. Jag tänkte att jag inte kan göra en akademisk karriär eftersom jag är kvinna. Jag samlade maniskt på mig väldoftande bodylotions som jag egentligen inte ville ha. 

 

Men någonstans på vägen insåg jag att detta inte var okej. Min röst i kommunalvalet kommer att kunna summeras med hashtagen #votepink. Jag tänker inte låta mig kränkas bara för att jag har en livmoder.

 

Allt detta och lite till vill jag berätta om i denna blogg.

Publicerad 05.04.2017 kl. 11:34

Om mig

Någon som alltför länge trodde att hon var för svag, för dålig och helt och hållet fel för att hon var en hon.

Nu har hon börjat tänka annorlunda.